Då var det gjort... jag var nervös inför min operation, men jag lyckades gå ner 7,5 kg inför. Så jag blev "godkänd" för operation...

Jag var inte alls nervös inför operationen, jag visste ju vem som skulle operera mig, det var Mikael Ekelund. Jag har jobbat tillsammans med honom, så jag vet vad han kan. Och operationen gick jättebra, inga konstigheter...

Jag blev opererad precis innan lunch den 5 februari. Jag blev väckt på eftermiddagen och "tvingad" att resa mig upp och sätta mig i en stol. Allt för att lungorna ska kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag överlevde det oxå ;-) Sen var det dax att börja promenera i korridoren. Minst 1 gång i timmen skulle jag göra det... Det såg nog ganska roligt ut när vi gick omkring i korridoren med våra droppställningar. Vi fick ju vätska och näring genom dropp på eftermiddagen/kvällen. Det var lite jobbigt att promenera de första gångerna... man var ju fortfarande väldigt trött och väldigt öm... men allting går om man vill :-)

Jag var vääääldigt trött vid 21-tiden på kvällen och bäddade ner mig och ville bara sova... men där tog det stopp... vi skulle promenera 1 gång i timmen fram till kl 22, så jag fick snällt kliva upp igen och promenera... sen kunde jag äntligen sova ;-)

Vi fick besked om på kvällen oxå att nattpersonalen skulle komma in vid 2-tiden på morgonen och kolla vår syresättning... men jag sov som ett barn hela natten, så de ville inte störa mig när jag sov så gott... utan de kollade det när vi blev väckta kl 6 på morgonen... då vi skulle gå upp och duscha och ta på våra egna kläder... sen var det dax för dropp igen, frukost (lättyoghurt med kanel). Och sen var det dax att promenera i korridoren igen... Men det var lättare dagen efter, jag var mycket piggare och det kändes mycket bättre.

Det blev mycket information på förmiddagen, sköterskan hade föreläsning, dietisten hade föreläsning och läkaren hade föreläsning.... Sen var det utskrivning och dax att bege sig hemåt.

Jenny tog sig upp till Kristianstad och mötte mig, och höll mig sällskap på vägen hem, det var guld värt... Och jätteskönt att få komma hem. Även om det är en viss trygghet att vara på avdelningen, där man har full support... nu fick man ta de första stapplande osäkra stegen hemma själv...

Jag insåg rätt snabbt att operationen inte ändrade min inställning till soppa... jag är verkligen ingen sopp-människa... så det blev snabbt en utmaning att få i sig tillräckligt med mat... Men tack och lov för smoothies... det har räddat mig. Men det är ändå tufft. Jag räknar ner dagarna tills att jag ska få börja äta purémat...

På onsdag får jag äntligen börja äta purémat... jag har redan börjat handla hem mat som jag ska äta då... det stora i-landsproblemet blir ju vad jag ska börja med... ;-)

Och mitt i allt detta så håller jag på att flytta... och det går långsamt framåt :-) i lördags var syrran, svågern och brorsan nere och vi tömde halva den nya lägenheten... det blev 2 turer till tippen med lastbilen... men det var skönt att bli av med det... Nu har jag fått hit min säng och min soffa till nya lägenheten och jag är nöjd för tillfället...

Meningen är ju att jag ska börja träna nu efter operationen, men det lär inte bli några problem... jag har ju ett antal kartonger, säckar och annat som ska packas och slängas så jag kommer att vara sysselsatt ett tag framöver.

Jag är dock väldigt nöjd för tillfället... Har gått ner 12 kg sedan invägningen på informationsmötet och jag fick på mig kläder i storlek L idag... det var en sådan glädje, kläderna var tajta... men jag fick dem på mig... Jag är lite mallig faktiskt...

Tjingeling <3

På onsdag börjar mitt nya liv :-)

Jag har funderat och grunnat och velat i flera år, men i höstas tog jag verkligen tag i situationen och skickade in en remiss till Obesitasmottagningen i Landskrona... Jag orkade inte leva med min kropp längre... jag har försökt allt och kämpat men misslyckats om och om igen. Jag vet att det kanske inte verkade som om jag brydde mig eftersom jag log så mycket ändå... men jag är bra på att stänga saker inom mig och le ändå... Jag är inte nöjd med mitt liv, jag mår inte bra i mitt liv... men det är upp till mig att förändra det nu...

I november låg det en kallelse från Aleris i min brevlåda när jag kom hem... Där stod det att jag var välkommen till informationsträff 7 januari... Har inte varit så lycklig på många år... Äntligen skulle någonting hända...

Den 7 januari  var det en väldigt nervös Anna, som med enormt stöd från Jenny, infann sig på informationsmötet och fick ett JA till operation... var så lycklig :-) fick även lite svar på varför jag misslyckats med viktnedgång tidigare, tydligen så är det kroppen själv som motarbetar dig när du går ner i vikt, kroppen kämpar för att komma tillbaka till den nivån den hade innan viktnedgången, det är därför så många misslyckas... Dessutom har jag ett matmissbruk, jag använder maten för att dämpa något annat. Det är något jag måste jobba på utöver vikten. Jag måste hitta andra vägar att jobba med min  ångest och depression. Men jag har gett mig f-n på att lyckas denna gång.

Nu började det jobbiga... flytande föda fram till operationen... var tvungen att gå ner 6 kg inför operationen, inte bara för att minska riskerna vid en operation utan även för att minska fettet runt levern, så att läkarna lättare kommer till att operera mig. Jag ska inte säga att det varit lätt... sockerabstinens är inte att leka med, vanan att sitta och tugga i soffan när jag tittar på tv är stark... men tro det eller ej, jag har lyckats... har gått på Modifast-diet nu i 3 veckor och jag har lyckats gå ner 6 kg :-) så nu kan jag släppa det och vara nervös för operationen på onsdag istället... ;-) Men jag vet att det är en erfaren kirurg som ska operera mig, jag har känt och jobbat med honom i många år, så jag vet vad han kan :-)

Något som oxå gör hela denna resa lättare är att jag numera bara har mig själv att ta hand om, jag har inte alla dessa måsten som jag hade innan, jag kan koncentrera mig på mig och det är väldigt viktigt på denna resan.

Tack och lov så har jag underbart stöd från Jenny. Hon har gått och går igenom samma sak som jag och jag vet att jag kan prata med henne om vad som helst och hon förstår och vet vad jag pratar om... det är ett ovärderligt stöd.

Tack och lov har jag oxå stöd från mina syskon och min svåger, det är oxå ovärderligt... jag behöver deras hjälp oxå.

Tack och lov har jag även stöd från mina vänner och mina kollegor på jobb... deras stöd är oxå ovärderligt för jag kommer inte att klara min resa utan dem.

Jag har bara precis inlett min resa, och den kommer att vara jobbig och lång och spännande... men jag SKA klara av det... :-)

Men fy vad jag börjar bli nervös inför onsdag...

Tjingeling