Nu är 2015 nästan till ända... och året har gått i rasande fart. Känns inte som om jag har hunnit med någonting eller uppnått något av mina mål... så är det ju såklart inte, men det känns lite så...

Nu har det blivit dags att sätta upp mål för 2016... och jag har redan börjat fila på det. Har en del mål klara, men kan säkert tillkomma några till...

- Det klassiska... ska komma igång med min träning igen... Har varit väldigt dålig på det senaste halvåret, nu är det dags för nya tag.

- Det börjar bli lite tråkigt att sitta på glasberget själv... är jäkligt trött på att vara 5:e hjulet bland mina kompisar... jag tror att de oxå börjar tröttna på att dra runt med mig som ett bihang...

- Börja bli mer positiv... försöka släppa negativiteten som ofta genomsyrar mig och vända det till något positivt... och det är lättare sagt än gjort, men det  är "bara" att börja jobba på det... tror att mina vänner börjar tröttna på mig och min negativitet.

- Ska börja leta efter min självkänsla... bristen på den förstör mycket för mig... jag är osäker och blyg och vill inte göra något fel...

- Hitta tillbaka till mig själv... Fick en ögonöppnare av min vän häromdagen... jag plockade en kavaj på H&M som hon köpte för ett tag sedan... och hon frågade om jag skulle ha den... och jag sa kanske, då sa hon att vi får börja med klädkod, för jag köper likadana kläder som henne... Jag känner mig jättedum och korkad, och arg på mig själv för att jag faller tillbaka i gamla mönster, där jag inget hellre vill än att passa in i gruppen, vara som någon annan... Kanske istället gå till mig själv och fundera ut vad jag själva vill...
 Mitt kommande mantra efter denna situation är - att de kläder och accessoarer som jag köpt, som mina vänner har, ska jag inte använda när jag umgås med dem... då kan det inte bli fel... eller jo, det kan alltid bli fel... men det blir mindre fel såhär...

See ya :-)

Så då var det dax för 1-årskontroll efter min operation förra året. Kom dit... och fick genomgå den "vanliga" proceduren med att väga mig, kolla BMI, mäta midjeomfång... sen var det dax att träffa doktorn... och han konstaterade att jag hade en perfekt viktnedgång och att mina prover såg jättebra ut... så jag fick min OK-stämpel på rumpan och kunde gå därifrån med ett leende på läpparna... rakt ut i det fina vårvädret...

På 1 år har jag gått ner 49 kg, minskat 34 cm runt midjan och kommit ner i normalt BMI - jag är jättenöjd. Nu är det "bara" de sista trivselkilona som jag vill ha bort... men då måste jag ta upp min träning igen... och jag önskar inget hellre, men har ju haft min jäkla förkylning att tampas med hela hösten/vintern. Men jag hoppas att det går åt rätt håll nu, så att jag kommer igång igen.

Det har hänt en hel del i mitt liv det senaste året... vänner har kommit och gått... motgångar och framgångar har avlöst varandra... jag har ramlat ner i mitt svarta hål igen, dock inte lika djupt som för något år sedan...men jag har rest mig ur detta och känner mig stark och tillfreds med livet. Känner att hela mitt mående är på väg åt rätt håll... jag känner äntligen hopp för framtiden :-)

Jag vågade ju till och med gå på dejt för någon vecka sedan... det är något jag inte gjort på några år, något jag har prioriterat bort... men nu känns det som att jag kan börja leva på riktigt igen... tyvärr blev det inte något av dejten... men bara att jag gick dit är ett stort framsteg...

Känns lite som att det är vår i luften :-D hoppas att det håller i sig och fortsätter... ser fram emot våren detta året... Detta ska bli ett bra år...

Jag måste oxå tacka mina underbara fruor för att de står ut med mig <3 <3 <3 för att de låter mig vara JAG, för att de finns där för mig, så som jag hoppas att jag finns där för dem. TACK!!! <3 <3 <3

Men det kommer ju att bli lite tomt när ena fruan överger Landkrona... men hon flyttar ju "bara" till Ängelholm... och jag är jätteglad för hennes skull då hon har hittat kärleken... önskar henne all lycka... och jag hoppas att HAN är på det klara med att han får med fruorna att göra om han skulle såra vår frua... ;-) nä, allvarligt talat är jag jätteglad för deras skull...

Nu ska jag och min soffa ha dejt för resten av kvällen... ska bara lyckas resa mig från den och gå ut och handla lite glass till kvällen ;-)

/Anna

Då var det gjort... jag var nervös inför min operation, men jag lyckades gå ner 7,5 kg inför. Så jag blev "godkänd" för operation...

Jag var inte alls nervös inför operationen, jag visste ju vem som skulle operera mig, det var Mikael Ekelund. Jag har jobbat tillsammans med honom, så jag vet vad han kan. Och operationen gick jättebra, inga konstigheter...

Jag blev opererad precis innan lunch den 5 februari. Jag blev väckt på eftermiddagen och "tvingad" att resa mig upp och sätta mig i en stol. Allt för att lungorna ska kunna återhämta sig på bästa sätt. Jag överlevde det oxå ;-) Sen var det dax att börja promenera i korridoren. Minst 1 gång i timmen skulle jag göra det... Det såg nog ganska roligt ut när vi gick omkring i korridoren med våra droppställningar. Vi fick ju vätska och näring genom dropp på eftermiddagen/kvällen. Det var lite jobbigt att promenera de första gångerna... man var ju fortfarande väldigt trött och väldigt öm... men allting går om man vill :-)

Jag var vääääldigt trött vid 21-tiden på kvällen och bäddade ner mig och ville bara sova... men där tog det stopp... vi skulle promenera 1 gång i timmen fram till kl 22, så jag fick snällt kliva upp igen och promenera... sen kunde jag äntligen sova ;-)

Vi fick besked om på kvällen oxå att nattpersonalen skulle komma in vid 2-tiden på morgonen och kolla vår syresättning... men jag sov som ett barn hela natten, så de ville inte störa mig när jag sov så gott... utan de kollade det när vi blev väckta kl 6 på morgonen... då vi skulle gå upp och duscha och ta på våra egna kläder... sen var det dax för dropp igen, frukost (lättyoghurt med kanel). Och sen var det dax att promenera i korridoren igen... Men det var lättare dagen efter, jag var mycket piggare och det kändes mycket bättre.

Det blev mycket information på förmiddagen, sköterskan hade föreläsning, dietisten hade föreläsning och läkaren hade föreläsning.... Sen var det utskrivning och dax att bege sig hemåt.

Jenny tog sig upp till Kristianstad och mötte mig, och höll mig sällskap på vägen hem, det var guld värt... Och jätteskönt att få komma hem. Även om det är en viss trygghet att vara på avdelningen, där man har full support... nu fick man ta de första stapplande osäkra stegen hemma själv...

Jag insåg rätt snabbt att operationen inte ändrade min inställning till soppa... jag är verkligen ingen sopp-människa... så det blev snabbt en utmaning att få i sig tillräckligt med mat... Men tack och lov för smoothies... det har räddat mig. Men det är ändå tufft. Jag räknar ner dagarna tills att jag ska få börja äta purémat...

På onsdag får jag äntligen börja äta purémat... jag har redan börjat handla hem mat som jag ska äta då... det stora i-landsproblemet blir ju vad jag ska börja med... ;-)

Och mitt i allt detta så håller jag på att flytta... och det går långsamt framåt :-) i lördags var syrran, svågern och brorsan nere och vi tömde halva den nya lägenheten... det blev 2 turer till tippen med lastbilen... men det var skönt att bli av med det... Nu har jag fått hit min säng och min soffa till nya lägenheten och jag är nöjd för tillfället...

Meningen är ju att jag ska börja träna nu efter operationen, men det lär inte bli några problem... jag har ju ett antal kartonger, säckar och annat som ska packas och slängas så jag kommer att vara sysselsatt ett tag framöver.

Jag är dock väldigt nöjd för tillfället... Har gått ner 12 kg sedan invägningen på informationsmötet och jag fick på mig kläder i storlek L idag... det var en sådan glädje, kläderna var tajta... men jag fick dem på mig... Jag är lite mallig faktiskt...

Tjingeling <3

På onsdag börjar mitt nya liv :-)

Jag har funderat och grunnat och velat i flera år, men i höstas tog jag verkligen tag i situationen och skickade in en remiss till Obesitasmottagningen i Landskrona... Jag orkade inte leva med min kropp längre... jag har försökt allt och kämpat men misslyckats om och om igen. Jag vet att det kanske inte verkade som om jag brydde mig eftersom jag log så mycket ändå... men jag är bra på att stänga saker inom mig och le ändå... Jag är inte nöjd med mitt liv, jag mår inte bra i mitt liv... men det är upp till mig att förändra det nu...

I november låg det en kallelse från Aleris i min brevlåda när jag kom hem... Där stod det att jag var välkommen till informationsträff 7 januari... Har inte varit så lycklig på många år... Äntligen skulle någonting hända...

Den 7 januari  var det en väldigt nervös Anna, som med enormt stöd från Jenny, infann sig på informationsmötet och fick ett JA till operation... var så lycklig :-) fick även lite svar på varför jag misslyckats med viktnedgång tidigare, tydligen så är det kroppen själv som motarbetar dig när du går ner i vikt, kroppen kämpar för att komma tillbaka till den nivån den hade innan viktnedgången, det är därför så många misslyckas... Dessutom har jag ett matmissbruk, jag använder maten för att dämpa något annat. Det är något jag måste jobba på utöver vikten. Jag måste hitta andra vägar att jobba med min  ångest och depression. Men jag har gett mig f-n på att lyckas denna gång.

Nu började det jobbiga... flytande föda fram till operationen... var tvungen att gå ner 6 kg inför operationen, inte bara för att minska riskerna vid en operation utan även för att minska fettet runt levern, så att läkarna lättare kommer till att operera mig. Jag ska inte säga att det varit lätt... sockerabstinens är inte att leka med, vanan att sitta och tugga i soffan när jag tittar på tv är stark... men tro det eller ej, jag har lyckats... har gått på Modifast-diet nu i 3 veckor och jag har lyckats gå ner 6 kg :-) så nu kan jag släppa det och vara nervös för operationen på onsdag istället... ;-) Men jag vet att det är en erfaren kirurg som ska operera mig, jag har känt och jobbat med honom i många år, så jag vet vad han kan :-)

Något som oxå gör hela denna resa lättare är att jag numera bara har mig själv att ta hand om, jag har inte alla dessa måsten som jag hade innan, jag kan koncentrera mig på mig och det är väldigt viktigt på denna resan.

Tack och lov så har jag underbart stöd från Jenny. Hon har gått och går igenom samma sak som jag och jag vet att jag kan prata med henne om vad som helst och hon förstår och vet vad jag pratar om... det är ett ovärderligt stöd.

Tack och lov har jag oxå stöd från mina syskon och min svåger, det är oxå ovärderligt... jag behöver deras hjälp oxå.

Tack och lov har jag även stöd från mina vänner och mina kollegor på jobb... deras stöd är oxå ovärderligt för jag kommer inte att klara min resa utan dem.

Jag har bara precis inlett min resa, och den kommer att vara jobbig och lång och spännande... men jag SKA klara av det... :-)

Men fy vad jag börjar bli nervös inför onsdag...

Tjingeling

Cancer är ett lurigt ord...

I vanliga fall så är cancer bara ett vanligt ord för mig. Jag skriver det så ofta när jag skriver ut läkarnas diktat. Ordet i sig betyder inte så mycket... det är lixom bara ett ord.

Men när någon närstående säger till dig att "Jag har cancer" eller men får beskedet att "din (närstående) har cancer" får ordet helt plötsligt en helt annan betydelse. Ordet blir direkt ett laddat ord. Ett farligt ord. Ett negativt ord. Ett jävla ord.

Det får mig att inse att livet är skört. Att det finns en person, en människa, bakom ordet cancer. En människa som går genom helvetet och förhoppningsvis tillbaka igen.

Nu har jag 2 närstående som väldigt nyligen blivit diagnosticerade med cancer. Det är inte roligt... den ena har riktigt bra odds att klara sig igenom detta även om det närmaste året blir tufft. Den andra har väldigt liten chans att klara sig igenom detta.

Hur gör jag som anhörig/närstående för att ta mig igenom detta. Jag vill stötta dessa personer så mycket jag bara kan, men jag måste ju oxå ta mig igenom detta. Och jag vet att vi kommer att göra det allihopa på ett eller annat sätt. Jag klarar mig igenom detta med hjälp av mina vänner/närstående. Jag har även hjälp av denna blogg, att bara få skriva av sig hjälper lång väg... man får ett helt annat perspektiv på sina problem eller undringar. Man inser att man är lite löjlig, det är ju inte jag som kommer att ha det tufft och jobbigt det närmsta året... det är någon annan. Och den lilla uppoffringen jag gör, eller det lilla jag kan hjälpa till med kan vara guld värt för den jag hjälper... och det är en hjälp i sig. :-)

Jag hoppas bara att det går bra för oss alla, jag hoppas det av hela mitt hjärta och jag hyser stort hopp.

Cancer är ett jävla ord... men vi ska besegra detta <3 <3

Tjingeling

Då var det söndag kväll... Jag har haft en väldigt lyckad helg.

I fredags var jag och några vänner på Victoria Park Spa i Malmö. Helt underbart. Vi fick chansen att koppla av under 4 timmar :-) det fanns en solhimmel där, och man kunde välja om man ville vara på Bali eller Maurizius, vi testade båda "platserna" och det kändes verkligen som att man låg i en solstol på någon strand :-) det fanns även jacuzzi (väldigt varmt och behagligt), en pool där man kunde simma och flyta omkring och 3 olika typer av bastu. Och vi var ju tvugna att testa allt ;-) Jag är inte så förtjust i bastu, brukar tycka det är alldeles för varmt och obehagligt att andas... men 2 av bastu-varianterna hade "bara" 60 grader jämfört med det vanliga 80 grader. Och det var en ångbastu där man verkligen svettades och fick svettats ut en massa negativ energi och slaggprodukter... Den andra var en aroma- och kristallbastu. Man blev inte svettig på samma sätt där och den var mer avslappnande. Och jag som tycker om att simma tyckte det var helt underbart i poolen. Dessutom var där väldigt lite folk så jag fick ha poolen för mig själv (förutom att mina vänner gjorde mig sällskap)

Jag hade även bokat massage i fredags och det var behövligt... Det gjorde så fruktansvärt ont när hon började knåda mig på ryggen... men jag förstod rätt snart att hela min rygg/axlar/nacke var en enda stor muskelknuta... och när hon väl hade knådat ut de flesta knutorna var det helt befriande och det kändes helt underbart efteråt. Men jag inser ju att jag måste få massage lite oftare...

Så ett jättestort tack till mina tjejer (Joy, Jessica och Ina) för en helt underbar eftermiddag på spa <3 <3

På kvällen träffade jag Jenny och vi hade tänkt gå ut och dansa på kvällen... men det blev för mycket. Jag var ju helt slut efter spa-vistelsen... så jag och Jenny får ta igen det en annan gång :-) och då ska vi dansa gumpen av oss snäckan <3

Och igår var det dax för fest igen. Mina goda vänner Maria och Björn anordna en mycket avslappnande och mysig fest hemma hos sig. Det var god mat, gott vin och väldigt trevligt sällskap :-) jag fick även öran och nöjet att få gosa och pyssla om min guddotter Amanda och hennes storebror Albin under kvällen :-) Dessa underbara barn.

Vi vuxna fick oxå leka lite när de små barnen sov. Vi spelade bowling på Nintendo Wii... Det är väldigt roligt och underhållande, och det är minst lika underhållande att observera de som spelar... det blev många goa skratt.

Efter övernattning så blev det mysmorgon med barnen och god söndagsfrukost... innan det blev ännu mer gos med barnen...

Min lilla guddotter Amanda och hennes storebror Albin <3 <3

Nu sitter jag hemma och myser i min soffa... helt slut efter denna helg och jätteglad att jag är ledig imorgon... för jag är jättetrött... men jag är oxå jättenöjd efter denna helg i mina goda vänners lag :-)

Jag är så tacksam att jag har mina vänner och tack till er för att ni finns i mitt liv <3 <3

Tjingeling :-)

Jag klarade av min första dag tillbaka på jobb efter cirka 8 månaders sjuskrivning... :-)

Men det var tufft i morse... naturligtvis kunde jag ju inte somna i går kväll... så jag steg upp med ungefär 1 ton grus i ögonen i morse men pallrade mig till jobbet med hjälp av lite piggedricka... :-) Väl där kändes det ändå bättre än förväntat... kanske för att jag kunde krypa in i en liten hörna, där inte alla såg mig. Så där kunde jag sitta och knappa lite på datorn i lugn och ro.

Jag var ju lite nervös inför denna dag. Jag visste det skulle bli jobbigt eftersom alla vill veta hur det är med mig, och det är jättegulligt av dem att de bryr sig och jag uppskattar det verkligen. Men samtidigt blir det lite jobbigt att behöva upprepa allting flera gånger. Men det gick som sagt över förväntan :-)

Men ja, jag mår bättre och jag hoppas att det fortsätter att gå på rätt håll. Jag är ändå glad att jag var på jobb idag, även om jag är helt slut i rutan nu :-) Det var roligt att träffa mina kollegor igen, jag har saknat er :-)

Och det är ju inte klokt vad fort 2 timmar går. Jag hann prata med några kollegor och gå igenom min mail... sen poff... hade det gått 2 timmar och det var dags att packa ihop och åka hem.

Så med detta facit så hoppas jag att det går bättre nästa vecka, då det är dax för 2 besök på jobb, onsdag och fredag. Jag ser framemot att träffa alla kollegor på frukosten nästa fredag :-) och då är jag förhoppningsvis lite mer varm i kläderna :-)

Så nu ska jag vila en stund och hoppas att jag blir av med min huvudvärk...

Tjingeling <3

Om några timmar ringer min väckarklocka... Och det innebär att det är dax att stiga upp och göra sig i ordning för första dagen på jobb efter 8 månader. Och... Surprice... Jag kan inte sova nu... Typiskt men inte överraskande... Men det är bara att fortsätta försöka...

Tjingeling :-)